Farmacihistoriska artiklar och notiser

Använd pilarna nedan till höger för att navigera bland artiklarna.

Varför har så många apotek djurnamn?

av farm. dr h.c. Stig Ekström
(tidigare publicerad i Farmacihistoriska Sällskapets Årsskrift 1978, och återges här med författarens uttryckliga tillstånd)

Efter att ha jämfört förekomsten av djurnamn på apotek i några nordeuropeiska länder diskuterar artikeln främst symboliken kring våra gamla apoteksnamn. Medan man i övriga länder i huvudsak håller sig till ett fåtal arter med urgammal symbolik har man i Sverige svävat ut i faunan, sannolikt mest av traditionella skäl. Artikeln tar också upp den invecklade frågan om uppkomsten av apoteksnamnen.

Rubrikens fråga har förmodligen de flesta apoteksanställda någon gång ställts inför, och vi kan nog vara överens om att den har varit svår att besvara. Det finns heller inte mycket skrivet härom på svenska, och följande redogörelse är till största delen sammanställd från tysk litteratur. Innan jag försöker besvara frågan, bör vi kanske se efter om den är berättigad.

Har verkligen så många apotek djurnamn?

Apoteksväsendet kom till Europa med araberna under tidig medeltid, och de första offentliga apoteken inrättades på 1000-talet i södra Italien. Därfrån fortsatte det upp genom Europa, och sålunda fick Schweiz och Tyskland apotek under 1200-talet, Lübeck t.ex. 1238. Det dröjde emellertid ytterligare ca 300 år innan vi fick apotek här uppe i Norden. Det långa dröjsmålet berodde i första hand på att det knappast fanns några läkare här tidigare. Och utan läkare fanns det ju inget bebov av apotek. I tabell I ges en sammanställning av djurnamnens förekomst i några länder. Andelen djurnamn har beräknats utifrån det totala antalet apotek. I Sverige hade vi fram till 1971 både officiella och inofficiella apoteksnamn. De officiella var stadfästa av myndigheterna och förekom endast på orter med mer än ett apotek. De inofficiella fanns på ett stort antal ”ensamma” apotek, där de hade använts av gammal hävd på skyltar, trycksaker o. d. I och med Apoteksbolagets tillkomst (1971) övertog detta namngivningen, och vi kan väl nu anse att alla namn är officiella, eftersom de finns upptagna i bolagets datalistor och även till stor del finns intagna i Svensk farmacevtisk matrikel. Som synes av tabellen intar Sverige en särställning när det gäller djurnamn.

Tabell 1. Förekomsten av djurnamn på apotek i några länder.
Land, tid % djurnamn Antal arter De vanligaste djurnamnen
Schweiz, 1977 1) 4 20 lejon, örn, svan, hjort, påfågel
Tyskland, 1927 14 22 örn, lejon, hjort, svan, enhörning
Nordrhein, västtysk delstat, 1965 22 18 örn, lejon, hjort, svan, enhörning
Danmark, 1974 18 11 lejon, svan, örn, hjort, elefant
Norge, 1977 24 14 svan, lejon, örn, bi, hjort
Finland, 1970 1 6 svan, lejon, örn, björn, korp, lo
Sverige, 1977 40 92 lejon, svan, hjort, örn, grip

1) Praktiskt taget uteslutande i den tysktalande delen av landet.

Hur har apoteken fått sina namn?

Hur kommer det sig då att apoteken har fått dessa djurnamn? Frågan hänger intimt samman med frågan om hur apoteken över huvud taget har fått sina namn. För att få svar på detta måste vi gå tillbaka till 1200-talets Mellaneuropa.Korstågen på 1100- och 1200-talen hade resulterat i ett kraftigt uppsving på många områden, bl. a. husbyggandet. Tidigare hade husen varit tämligen primitiva, men nu började borgarna i städerna lägga an på beständighet och bekvämlighet och också på husens yttre utsmyckning. Genom städernas snabba tillväxt blev det nödvändigt att på något sätt skilja de många husen från varandra. Numrering var obekant, den tillkom ej förrän i slutet av 1700-talet, och en sådan hade förresten inte varit till någon större nytta, eftersom det inte var många som kunde läsa. Man började istället ge husen speciella och karakteristiska namn och från sekelskiftet 1100-1200 kan vi se detta framför allt när det gäller hus av mer eller mindre offentlig karaktär, t. ex. hus med affärer, tavernor, värdshus o. d. Dessa husnamn kunde markeras med stora, lättförståeliga och ofta mycket vackra emblem, symboler eller skyltar på fasaderna och över ingångsdörrarna. Namnen fick man från en mängd olika företeelser. Det kunde vara något karakteristiskt för huset eller dess omgivning, t ex ett intillstående träd (”Haus zur Linde”), eller att det låg i en kryddgård (”Haus im Würzgarten”), eller att det hade en viss färg (”das rote Haus”). Det kunde vara ett i huset bedrivet hantverk och dess produkter eller speciella varor, som såldes i affären. Det kunde vara en gudomlighet, en biblisk person, ett helgon, under vars beskydd man ställde sitt hus, sin rörelse, sina varor. Det kunde också vara de sköldar som riddare och adelsmän och senare även många borgare hängde ut på husväggen osv. (Det kan påpekas att det tyska ordet Schild betyder såväl sköld som skylt.) Ur dessa medeltida husnamn, emblem, symboler och skyltar har sedan de första apoteksnamnen uppkommit.

Skylten var viktig

Om skyltens stora betydelse förr i världen skriver Emil Zilliacus i ”Romerska vandringar”: ”En var vet vilken roll skylten spelade under äldre tider. I stället för den moderna skyltens påskrift, upptagande näringsidkarens namn och angivande arten av hans yrke, var bilden, emblemet, allt i den gamla tiden, varefter affären erhöll sitt namn, stundom hela gatan.” Och den engelske historikern Macaulay skriver 1849 i ”The History of London”: ”Husen var inte numrerade. Det hade i själva verket varit till ringa nytta att numrera dem, eftersom det bland Londons kuskar, bärare och springpojkar endast var en ringa del som kunde läsa. Det var därför nödvändigt att använda kännetecken som den okunnige kunde förstå. Bodarna skilde sig från varandra genom målade kännetecken som gav gatan ett muntert och ibland nästan groteskt utseende. Vägen från Charing Cross till Whitechapel gick genom en oändlig rad av saracenerhuvuden, kungsekar, blå björnar och gyllene lamm, som försvann först när de inte längre behövdes som orientering för gemene man.”

Skyddande namn

Innan jag behandlar djurnamnen ska vi se på några andra vanliga namn. Som tidigare nämnts hände det att man ställde sitt hus och sin rörelse under beskydd av någon gudomlighet, någon biblisk företeelse eller något helgon, en sed som lär ha anor från antiken. När det gäller apoteken hänger denna sed samman med hur man på den tiden såg på sjukdomarna. Dessa hade, menade man, orsakats av onda makter, sjukdomsdemoner, som inte endast gav sig på människor och djur utan också på apotekens läkemedel för att göra dessa overksamma. Därför gällde det att skydda dem genom att ge apoteken namn som Engel-, Stern-, Kreuz-, Kronen- och Marien-Apotheke eller också helgonnamn, t ex Apotheke zur Barbara, zum Hubertus o s v.

Till helgonapoteken bör nog också räknas die Mohren-Apotheken, alltså Morianapoteken. Detta namn kan emellertid ha flera syftningar. Dels syftar det på S:t Mauritius, enligt legenden en morisk hövding och anförare för den s. k. tebanska legionen, som blev nedhuggen och led martyrdöden vid S:t Moritz under kejsar Maximianus. Dels kan det syfta på den mörkhyade av Heliga Tre Konungar, Kaspar, men även på det exotiska ursprunget för många läkemedel och kryddor.

Lägesnamn

Efter reformationen försvann helgonnamnen på apoteken i många protestantiska städer. Fanns det bara ett apotek i staden så behövdes ju inget speciellt namn, men tillkom ytterligare ett eller flera så kunde man för att skilja dem åt namnge dem t. ex. die alte, die neue, Markt-, Rathaus-, Schloss-, Brücken-Apotheke o.s.v. Som synes har vi här bl a namngivning efter belägenheten, och denna princip tycks numera i de flesta länder utom Sverige vara den vanligaste.

Djuren som symbol

Att djuren blev namngivare inte bara för apotek utan också för värdshus, näringsställen o. d. har flera orsaker. Djuren har ju sedan urminnes tider och hos alla folk spelat en mycket stor roll i folkfantasien och gett upphov till mängder av legender och sagor. Här beskrivs djurens instinkt, list, klokhet, mod, farlighet o. s. v., som hos människan gett upphov till både fruktan och dyrkan. Inom den medeltida symboliken kom djuren därför att intaga en mycket stor plats. Denna symbolik är nu till största delen främmande och okänd för oss men spelade en ofantlig roll i medeltidens dagliga liv. Man kan ju bara peka på all symbolik som finns i Bibeln. En mycket viktig orsak till djurnamnen på apotek är att djurprodukter användes som läkemedel i betydligt större omfattning förr än nu. De äldsta kännetecknen för apoteken utgjordes säkerligen av märkliga och intressanta varor och droger av olika ursprung både från människor, djur, växter och mineral, som hängdes upp på väggen eller lades ut på disken som reklam. I det gamla Venedig var det t. o. m. föreskrivet, att man skulle skylta med särskilt kostbara varor. Där hängde man t ex ut levande ormar i järnburar utanför apoteken. Genom upptäckterna av främmande länder fick man hem en del sällsamheter, t. ex. levande apor, skal av jättesköldpaddor, krokodilskinn, noshörnings- och andra horn, elefantbetar, strutsägg, koraller, egendomliga fiskar o. d., av vilka en del kom att användas som läkemedel, medan andra, uppstoppade eller torkade, hängdes upp i taket i officinerna och därigenom gav apoteken ett lockande, hemlighetsfullt och mystiskt utseende. Många av dessa varor upphöjdes så småningom till speciella apotekssymboler och -emblem och blev därigenom också namngivare för apotek. Man kan därvid lägga märke till att medan drogen oftast bara var en del av moderdjuret eller moderväxten, så blev symbolen eller emblemet och alltså även apoteksnamnet hela djuret eller växten, t ex en elefant (där drogen var elfenbenet), en markatta (hjärtat, fettet), en struts (äggskalet), en orm (köttet) o.s.v. Jag nämnde tidigare att skylten spelade en mycket stor roll förr, och man har svårt att tänka sig bättre vägvisare till och reklam för apoteken än skyltar med djur och särskilt då de större. Att djuren ofta kom från exotiska länder måste också ha varit särskilt lockande för den tidens människor. Djuren har som nämnts haft mycket stor betydelse inom den medeltida symboliken. Denna hör intimt ihop med heraldiken, och detta är anledningen till att djur förekommer på ett stort antal sköldar och vapen. Ofta fungerar djuret här som ett s.k. apotropäon: det skall genom magisk kraft skydda sin ägare och verka avskräckande på fienden som ser skölden eller vapnet framför sig. Liknande syfte hade drakhuvudena på våra vikingaskepp.

Djurnamn från den kristna symboliken

Av den inledande jämförelsen mellan apoteksnamnen i en del länder framgick att det var några få namn som dominerade: lejon, örn, svan, hjort, enhörning och några till. Varför blev det just dessa? Jo, det har man velat förklara med att dessa djur spelade en stor roll i den kristna symboliken, vars ursprung ofta kan härledas ur hedniska kulturers mysterier och mytologi. De nämnda djuren hänsyftar på Kristus själv, och man kan ju i detta sammanhang peka på de många bilder från barocken, som visar Kristus som apotekare (se bl. a. Gunnar Åbergs artikel i Farmacihistoriska Sällskapets årsskrift l976).

Lejonet Lejonet har använts som symbol hos många gamla kulturfolk. I Egypten var det symbol för Nilen, och i Harpokrates´ fabler var det symbol för solen och elden. Som symbol för solen var det också livets symbol. Genom sin styrka och djärvhet betraktas lejonet också som djurens konung.

I kristen symbolik betecknas Kristus som ”Lejonet av Juda”, och vid kyrkportar ser man ofta stenskulpturer av lejon som tecken på kyrkans makt i Kristus. En lejonhane har ett kraftigt framparti och ett betydligt svagare bakparti, och i detta förhållande har man velat se kontrasten mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur. Det rytande lejonet symboliserar det sista ropet, då de hänsovna i Kristus skall väckas upp från de döda på yttersta dagen. Därigenom blir lejonet också symbol för nvtt liv och ny kraft. Lejonet är också evangelisten Marcus symbol.

Lejonets tecken i djurkretsen anges behärska hjärta, lungor, mage och muskler. Som läkemedel har använts hjärta (Cor leonis) mot bl a epilepsi, blod (Sanguis leonis), fett (Axungia leonis) samt exkrementer (Stercus leonis). Särskilt under 1500-talet användes speciella lejonamuletter av guld som skulle bota blåssten och veneriska sjukdomar. Som hotande och avskräckande symbol finner vi lejonet mycket ofta på sköldar, och den betydelsen passade ju bra för apoteken, där det gällde att hålla de onda makterna borta från läkemedlen.

Lejonet ingår i flera riksvapen, bl a i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. I Sverige har vi också lejon i flera landskaps- och stadsvapen, och lejonet är det i särklass vanligaste djurnamnet på våra apotek.

Svanen Genom sin snövita fjäderdräkt har svanen i myter, folktradition och diktning gällt som ljusets symbol hos nästan alla natur- och kulturfolk. Den var Apollos heliga fågel och från den hade han fått siargåvan. Även i germansk mytologi tillskrivs svanen denna förmåga. I den kristna symboliken är svanen sinnebild för Kristus och hans dödskamp. Den har ingen rädsla för döden utan är tvärt om vid så gott mod att den strax före döden sjunger sin egen dödssång (”svanar sjunga bara när de dö”, Bo Bergman). Därmed vill den ge de sjuka och hjälpsökande kraft att uthärda sina sjukdomar och förkunna för dem att de inget har att frukta utan kan gå döden till mötes med gott mod.

Svanen är också en gammal alkemistsymbol, som skall symbolisera varornas finhet och renhet. Efter vad jag har kunnat finna har svanen aldrig lämnat något läkemedel. Den tycks inte heller finnas i något vapen f. n. (utom en svart svan i Australien), men den fanns i det danska kungavapnet fram till 1972.

Hjorten Få djur har spelat en så framträdande roll i antik och germansk mytologi som hjorten. Den var Artemis och Dianas speciella djur. Den var symbol för evigheten, eftersom man trodde att den kunde bli äldre än de flesta andra djur, symbol för snabbhet, fruktsamhet och för livsförnyelse, eftersom den regelbundet förnyar sina horn.

I germansk mytologi känner man fyra hjortar som äter av världsaskens blad, och det är hjortar som drar dödsvagnen.

I den kristna symboliken står hjorten som exponent för ungdomlig kraft och ungdomligt behag, och vi finner den i Höga Visan, i Psaltaren och i Ordspråksboken. Den vita hjorten är symbol för Kristus själv, och den svarta för den onde. Hjorten hör också ihop med Hubertuslegenden. Hjorten ansågs kunna utrota giftiga ormar, och det var av den anledningen som den infördes till Rhodos, där två vackra hjortar pryder inloppet till Mandrakihamnen. Nästan alla delar av hjorten användes under äldre tider som läkemedel: horn (Cornu cervi), basthud (Typha cornu cervi), talg (Sebum cervinum), hjärtben (Ossa de corde cervi), penis (Priapus cervi), testiklar (Testiculi cervi), placenta (Placenta cervi), hjärta (Cor cervi), lunga (Pulmo cervi), lever (Hepar cervi), blod (Sanguis cervi), exkrementer (Stercus cervi) och klövar (Ungulae cervi).

Jag har inte funnit någon hjort i något riksvapen, däremot har vi den i ett landskapsvapen och i ett stadsvapen.

Örnen Örnen, den största rovfågeln, den som flyger högst och har den skarpaste blicken, vars ögon t. o. m. fördrar solens skarpa sken, finner vi tidigt som symbol för gudomlig makt i Assyrien och Babylonien. I den kristna symboliken står örnen som symbol för Kristi himmelsfärd. Den är också symbol för evangelisten Johannes. Örnen har också ingått i den alkemistiska symboliken, där örn betyder kvicksilverklorur och vit örn kvicksilverklorid.

Från örnen har vi tidigare fått följande läkemedel: fett (Axungia aquilae), galla (Fel aquilae), dun (Pluma aquilae) och exkrementer (Stercus aquilae), och enligt folktron skulle man i örnboet kunna hitta en s. k. örnsten, som skulle besitta helande och magiska krafter.

Örnen skall efter romersk förebild ha blivit tysk rikssymbol på 800-talet genom Karl den store. Senare skilde man på en örn med ett huvud och en med två huvuden, den s. k. dubbelörnen eller fläkta örnen. Dessa två örnar symboliserade kunga- resp kejsarvärdigheten. Genom örnens stora betydelse inom tysk heraldik har den där blivit det vanligaste ”apoteksdjuret”. Örnen finns i flera riksvapen, förutom i Tyskland bl. a. i Polen, Österrike, Spanien och Albanien (fläkt örn). I Sverige har vi en örn i ett landskapsvapen och i flera stadsvapen.

Enhörningen Den grekiske läkaren Ktesias berättade omkring år 400 f.Kr. att det i Orienten skulle finnas ett vilt hästdjur med ett spiralvridet horn i pannan. Man kunde endast fånga det med list, nämligen när det hade lagt sig att sova i en jungfrus sköte. Hornet skulle besitta underbara läkekrafter och skydda mot förgiftningar. Det fanns horn som utformats till kostbara bägare, och om man drack vin ur ett sådant skyddade man sig mot åtskilliga sjukdomar. Hornet var också en mycket dyrbar drog, unicornum.

Nu fanns ju enhörningen endast i legenden, och hornet, ja, det var narvalens spiralvridna stöttand. När valfångsten på 1600-talet kom igång på Grönland blev drogen vanligare och därmed billigare.

Genom legenden om enhörningen och jungfrun blev enhörningen symbol för renhet och kyskhet och för Kristi obefläckade avlelse genom Maria och därmed också en Mariasymbol. Det finns många avbildningar av enhörning och Maria framför allt i tyska men även i svenska kyrkor. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke, att det nedlagda apoteket Enhörningen på Hornsgatan i Stockholm gick upp i det nya Mariaapoteket. Vår första Enhörning, den i Göteborg, gick strax innan upp i Kronan, så nu har vi inget apotek kvar med detta traditionsrika namn. Det är bl. a. därför som Farmacihistoriska Sällskapet tagit upp enhörningen som sin symbol. Enhörningen har även blivit symbol för kunglig rättskipning, och det är väl av den anledningen som den finns som sköldhållare i det engelska kungavapnet.

Gripen Gripen är ett annat forntida fabeldjur, vilket liksom enhörningen härstammar från Orienten. Den framställes som ett fyrfota djur med bakben och svans från ett lejon och framben, huvud och vingar från en örn. Gripen var ofta hörnfigur i grekiska tempelgavlar och uppträdde som riddjur för åtskilliga gudar. Genom att den kunde leva såväl i luften som på jorden blev den en Kristussymbol, och den var också svmbot för vishet och klokhet. Gripen finns i tre av våra landskapsvapen och i ett stadsvapen.

Fenix Ett tredje fabeldjur är Fågel Fenix (lat. Phoenix), även den från Orienten. Den framställes som en örn med yvig gyllene fjäderskrud. Enligt legenden skulle den, när den känner döden nalkas, bränna upp sig själv på ett bål för att ur askan uppstå i förnyad och skönare gestalt. I den kristna symboliken har den därför blivit symbol för Kristi uppståndelse och för evigt liv.

Stenbocken Detta djur, bekant för sina väldiga böjda horn, är också en stjärnbild i djurkretsen. I Stenbockens tecken infaller firandet av Kristi födelse, och då vänder ljuset tillbaka. Den har därför blivit den förhoppningsfulla symbolen för ljusets seger över mörkret.

Pelikanen Denna fågel blev en av de allra tidigaste Kristussymbolerna. Den blev också symbol för kärleken till nästan och för den allt uppoffrande föräldrakärleken, eftersom man trodde att den rev upp sitt bröst och uppfödde sina ungar med sitt eget blod. Denna uppfattning beror på att ungarna hämtar blodiga fiskar ur föräldrarnas näbb och därigenom fläckar deras vita bröstfjädrar röda. Pelikanen har inom alkemin varit symbol för de vises sten. Som symbol för Kristus och människokärleken får man se dess användning som apoteksnamn.

Strutsen Denna fågel var svmbol för snabbhet och för pliktförgätenhet, eftersom den ansågs överge sina ägg och låta solen kläcka dem. Strutsägget, upphängt i kyrkor, var också symbol för Marias jungfruliga moderskap. Äggskalet (Testae ovorum struthionis) har använts som diuretikum och som stendrivande medel.

Storken Enligt gammal germansk folktro skulle storken leva hos oss under sommaren i fågelgestalt men efter höstflyttningen till varmare länder förvandla sig till människa. Den på hustaket boende storken ansågs medföra lycka och skydda mot eldfara. Den skall som bekant även komma med de nyfödda. Genom sin årliga återkomst på våren har den blivit symbol för uppståndelsen i den kristna symboliken. I egenskap av husbeskyddare och lyckobringare var storken under medeltiden ett vanligt apoteksemblem.

Till slut ett par djur, som väl knappast har någon anknytning till kristen symbolik men som ändå mycket tidigt användes som apoteksemblem.

Påfågeln Denna fågel är symbol för fåfänglighet men också solsymbol, när den framställes med utslagen stjärt. Den förekom ofta på gamla apoteksfajanser från Delft. Som läkemedel har använts exkrementer (Stercus pavonis) vid bl. a. epilepsi och yrsel.

Björnen Trots att björnen är inhemsk i de nordliga länderna och ofta har förekommit i saga och folktro, är den mycket sällsynt inom symboliken. Det enda exemplet jag har funnit är att den på grund av sin vintersömn blivit symbol för den åldrande människans sista livsperiod. I heraldiken har den funnits sedan 1200-talet och förekommer nu i Berlins statsflagga och i tre kantonvapen i Schweiz.

Som läkemedel har använts fett (Axungia ursi) och galla (Fel ursi). Som apoteksdjur förekommer den mest i Tyskland. Här uppe i Norden är den märkligt nog mycket sällsynt: Danmark 1, Norge 2, Finland 1 och Sverige 4.

Elefanten Den första elefant som folk i Mellaneuropa fick se lär vara det exemplar, som kalifen Harun al-Raschid år 802 skänkte till Karl den store i Aachen. Tidigare hade elefanten för gemene man tillhört sagans värld, även om den fanns omtalad i grekisk och romersk litteratur. Detta de indiska furstarnas urgamla riddjur, blev symbol för kraft och styrka, men dess användning som apoteksemblem beror väl närmast på dess stora ”reklamvärde” och hänsyftningen på många läkemedels exotiska ursprung. Som läkemedel har använts betarna (elfenbenet) (Dentes elephantis) bl. a. för att underlätta förlossning samt mot feber och gulsot.

Några ytterligare namn Detta var något om den invecklade symboliken kring några djur, som under medeltiden och framåt fick stor betydelse som apoteksemblem. Det finns många fler, men det skulle föra för långt att gå in på de mindre vanliga. Beträffande ormens stora betydelse som apotekssymbol hänvisas till min artikel ”Vad gör ormn i skålen?” i Sällskapets årsskrift 1973. De första apotekarna i Sverige var oftast inflyttade tyskar eller holländare, och de synes ha tagit med sig apoteksnamnen hitupp från sitt hemland. I Stockholm hade vi sålunda 1675 apoteken Lejonet, Morianen, Engelen, Schwanen (obs stavningen!) och Markattan samt det nyanlagda, ännu odöpta apoteket på Södermalm, som först fick namnet Örnen, senare Förgylta Korpen och så enbart Korpen. I Göteborg fanns Enhörningen och Strutsen, senare omdöpt först till Stjärnan och sedan till Kronan.

Under 1690-talet fick Stockholm ytterligare tre apotek: Enhörningen, Vita Björn och Kronan, där Vita Björn skall ha fått sitt namn efter den förste innehavaren Johan Berendt. Det kan nämnas, att vi förr hade flera apotek med attribut i namnet, t. ex. Stående Hjorten, Förgylta Lambet, Vita Svanen och Armerade Ugglan.

Även om kronan är en gammal kristen symbol, är det nog helt klart att våra Kronor fått namn efter de tre kronor, som vi haft i Sveriges riksvapen sedan 1364 som symbol för makt och värdighet. Kronan blev sedan vårt vanligaste apoteksnamn. Enligt datalistan från sommaren 1977 har vi f. n. 57 Kronor i landet. Av gamla trycksaker att döma måste det emellertid vara betydligt fler.

Ett ensamt apotek på en ort behöver ju inget namn. Detta blir nödvändigt först när det tillkommer ytterligare ett, för att man skall kunna skilja dem åt. Man har väl därför menat, att det äldsta apoteket inte fått sitt namn förrän båda skulle döpas. Så har väl förhållandet varit på många orter, men ibland ser man i handlingarna, att ett nytt apotek blivit beviljat med det eller det namnet, medan ”det förutvarande måtte bibehållas vid sitt sedan länge brukliga namn”. Jag tror att detta sistnämnda kan tillämpas på Hjorten i Västerås. På dess vackra sigill från 1700-talet ser vi både namnet Hiorten och Västmanlands vapen. Detta vill jag tolka så att sigillet tillkom under den tid som Hjorten var s. k. provinsialapotek, nämligen från 1674 och till dess Arboga, Köping och Sala hade fått egna apotek omkring 1750. Sedan dröjde det ända till 1795 innan Västerås fick sitt andra apotek, Bävern.

Andra metoder för namngivning

Det verkar som om vi i Sverige redan tidigt hade gått in för att förutom Kronan i första hand använda djurnamn på apotek. (Denna inställning lär ha funnits hos Medicinalstyrelsen ända in på 1950-talet.) Det verkar dock som om man ganska snart hade övergivit eller glömt bort anknytningen till de medeltida apoteksdjuren, eftersom man långt innan dessa var ”förbrukade” gick utanför denna krets. Därigenom fick vi så småningom vår omfattande ansamling allt ifrån myran till älgen. Vid val av namn har man ibland gått till landskapets eller stadens vapen. Men eftersom flera av de gamla apoteksdjuren figurerar i våra vapen, kan det vara svårt att avgöra, om det primärt är apoteksdjuret eller vapendjuret som gett namn åt apoteket ifråga. Sålunda har säkerligen Lejonet i Stockholm 1625 fått sitt namn efter lejonen i vårt riksvapen, dit de kommit med Folkungaättens gamla kungavapen från 1200-talet. Och 1760 fick det nya apoteket på Södermalm i Stockholm namnet Gripen efter Södermanlands vapen.

Andra exempel är Lejonet i Uppsala och Linköping (stadsvapnen), Östgöta Lejon i Norrköping (ett tidigare landskapsvapen), Gripen i Malmö (stadsvapnet) samt i Nyköping och Kisa (landskapsvapnen), Örnen i Arboga (stadsvapnet) och i Karlstad (stads- och landskapsvapnen), Hjorten i Alingsås (stadsvapnet) och i Borgholm (landskapsvapnet), Bävern i Härnösand (stadsvapnet), Renen i Umeå (stads- och landskapsvapnen), Väduren i Visby (stads- och landskapsvapnen), Älgen i Sandviken (landskapsvapnet) m. fl.

Ibland har man valt ett typiskt djur efter apotekets geografiska belägenhet, t. ex. Renen i Kiruna, Laxen i Boden, Lämmeln i Storuman, Snäckan i Strömstad, Törden (tordmulen) i Klintehamn, Storken i Eslöv m fl.

Båda dessa sätt att välja namn på tycker jag är trevliga och värda att fortsätta med, förutsatt att vi skall ha djurnamn i fortsättningen. En tendens tycks finnas att ge apoteken namn efter läget i samhället, och detta är onekligen bättre ur servicesynpunkt. Men varför heter det Falken i Örebro, Svalan i Täby, Lärkan i Uppsala, Beckasinen i Farsta o.s.v.? Det kan vara intressant att försöka utreda, men det kommer nog då att visa sig, att det i många fall inte finns någon särskild tanke bakom.

Växtnamn på apotek

En av de ursprungliga orsakerna till de många djurnamnen var ju att man förr använde betydligt fler djurprodukter som läkemedel än nu. Men de flesta läkemedlen fick man även då från växtriket. Varför finns det då så få växtnamn på apotek, inte bara i Sverige utan i ännu högre grad i de tidigare nämnda länderna? Det måste helt enkelt bero på att en växt, om än aldrig så vacker, inte alls ansågs ha samma slagkraft som vägvisare till och reklam för apoteken som ett djur. Det finns dock en del växter inom symboliken, särskilt rosen och liljan, och vi har apotek med sådana namn även i Sverige, t. o. m. Tre Rosor och Fyra Liljor (efter Djursholms resp. Enköpings stadsvapen).

Under de sista 20 åren har vi emellertid fått flera apotek med växtnamn, och redan nu leder vi även i detta avseende bland de länder som jag jämförde i början. Det kan dock nämnas, att inte alla apotek med växtntmn har fått sitt namn efter en växt. Sålunda fick Liljan i Johanneshov sitt namn efter Gustav Swärds dotter Lilian. Swärd var innehavare av Sälen och anlade Liljan som filial 1955. Och när Borås fick ett filialapotek 1953 fick det namnet Linden efter apotekaren Hjalmar Lind, som var innehavare av Kronan under drygt 30 år omkring sekelskiftet. Han var en av stadens mera bemärkta och inflytelserika män, och enligt Sveriges Apotekarhistoria ”har han i stadens historia för alltid inskrivit sitt namn och skall länge bevaras i tacksamt minne”. Tyvärr lades Linden ned l976. Sic transit

Litteratur:

  • Peters, H.: Aus pharmazeutischer Vorzeit in Bild und Wort, Berlin, 1899.
  • Adlung, A.; Urdang, G.: Grundriss der Geschichte der deutschen Pharmazie, Berlin, 1935.
  • Häfliger, J.A.: Pharmazeutische Altertumskunde, Basel 1931.
  • Levertin, A.; Schimmelpfennig, C.V.F.; Ahlberg, K.A.: Sveriges Apotekarhistoria, Stockholm, 1910-1927 .
  • Luckenbach, W.: Apothekensymbole im Deutschen Apotheken-Museum, Pharm. Ztg., nr 37, 1974.
  • Lundqvist, M.: Apotekens djurnamn och djurskyltar, Svensk Farm. Tidskr., 55, 314 (1951).
  • Nordholm, U.: Om apotekens symboler med speciell anknytning till Enhörningen, Farm. Revy 76, 24 (1975).
  • Pedersen, C.F.: Flaggor i färg, Stockholm, 1973.
  • Rosenthal, M.: Apothekennamen, Pharm. Ztg. nr 6, 1930.
  • Schadewaldt, H.: Symbole in Medizin und Pharmazie, Dtsch. Apoth.-Ztg., nr 38, 1961.
  • Scheffer, C.G.U.: Svensk Vapenbok för landskap, län och städer, Stockholm, 1967.
  • Schelenz, H.: Geschichte der Pharmazie, Berlin, 1904.
  • Schneider, W.: Tierische Drogen, Frankfurt/M., 1968
  • Schwarz, H.-D.: Symbolik und Symbole in alten deutschen Apothekennamen, Dtsch. Apoth.-Ztg., nr 40, 1965.
  • Apoteksförteckningar från Schweiz, Nordrhein, Danmark, Norge och Finland.
  • Apoteksbolagets kostnadsställesammandrag.
  • Svensk farmacevtisk matrikel l977.

Tabell över svenska apoteksnamn 2003

av leg. apot. Bo Ohlson

Följande tabell är sammanställd på grundval av ”Register över svenska apotek” (Sundén, Maud (red.).: Svensk farmacevtisk matrikel 2003, 107:e uppl., sid. 30 – 37, Apotekarsocietetens förlagsavdelning, Stockholm, 2003. ISSN 0347-2310). Den omfattar såväl öppenvårds- som slutenvårdsapotek. Som ”apoteksnamn” har uppfattats varje namn, som inte entydigt har koppling till apotekets fysiska belägenhet (t.ex. ”Apoteket Munkedal” eller ”Kiruna, sjukhusapoteket”); dessa har sammanfattats under rubriken ”Platsnamn”.
Totalt omfattar tabellen 878 apotek, av vilka 232 har ”platsnamn”, 360 har entydiga djurnamn och 86 entydiga växtnamn. De 12 vanligaste namnen (inkl. ”platsnamn”-kategorin) representerar mer än 50% av apoteken.

Namn Antal
(platsnamn) 232
Kronan 78
Lejonet 24
Svanen 24
Örnen 18
Hjorten 16
Lärkan 13
Svalan 11
Eken 10
Älgen (Elgen) 10
Gripen 9
Tranan 8
Ugglan 8
Biet 7
Humlan 7
Hägern 7
Tärnan 7
Vipan 7
Björnen 6
Bävern 6
Ekorren 6
Mården 6
Uttern 6
Vågen 6
Björken 5
Hinden 5
Källan 5
Linden 5
Måsen 5
Näckrosen 5
Orren 5
Renen 5
Storken 5
Vasen 5
Ärlan 5
Duvan / Dufwan 4
Falken 4
Fasanen 4
Furan 4
Gladan 4
Laxen 4
Liljan 4
Misteln 4
Nordstjärnan 4
Skeppet 4
Snäckan 4
Spoven 4
Sälen 4
Tjädern 4
Anden 3
Beckasinen (Bä-) 3
Ejdern 3
Enen 3
Fenix / Phoenix 3
Fyren 3
Hästhoven 3
Korpen 3
Linnéan 3
Lokatten 3
Nyponet 3
Ripan 3
Rosen 3
Strömstaren 3
Trasten 3
(CW) Scheele 2
Ankaret 2
Blåklockan 2
Delfinen 2
Doppingen 2
Granen 2
Kvarnen 2
Kärnan 2
Myran 2
Najaden 2
Näktergalen 2
Ormen 2
Pantern 2
Pilen 2
Polstjärnan 2
Rödhaken 2
Rönnen 2
Skytten 2
Sländan 2
Staren 2
Stenbocken 2
Tallen 2
Tidlösan 2
Tre Rosor 2
Tumlaren 2
Vargen 2
Vesslan 2
Viggen 2
Vingen 2
Alen 1
Almen 1
Alnen 1
Aspen 1
Atlas 1
Atomen 1
Baggen 1
Berguven 1
Bikupan 1
Birka 1
Björkskatan 1
Blå Jungfrun 1
Blåsippan 1
Blåvingen 1
Bruksapoteket 1
Brunkullan 1
Cikorian 1
Dalripan 1
Domherren 1
Draken 1
Elefanten 1
Ellenbogen 1
Enhörningen 1
Flädern 1
Fläkta Örn 1
Forellen 1
Frigga 1
Fyra Liljor 1
Gasellen 1
Getingen 1
Giraffen 1
Graniten 1
Grisslan 1
Grävlingen 1
Guldvingen 1
Gustaf Wasa 1
Gyllene Axet 1
Gässlingen 1
Göta Lejon 1
Haren 1
Hästen 1
Höken 1
Illern 1
Jaguaren 1
Jax 1
JJ Berzelius 1
Jordstjärnan 1
Kaprifolen 1
Katten 1
Knekten 1
Konvaljen 1
Kopparormen 1
Kronprinsen 1
Kråkan 1
Kupolen 1
Leoparden 1
Lill-Ärlan(?) 1
Lingonet 1
Linné 1
Linnéapoteket 1
Livbojen 1
Lommen 1
Lotsen 1
Lusten 1
Lönnen 1
Malen 1
Malvan 1
Mathilda 1
Mimer 1
Mineral 1
Morkullan 1
Mosippan 1
Mullvaden 1
Myggan 1
Myrten 1
Nipsippan 1
Olaus Petri 1
Opalen 1
Orfeus 1
Origo 1
Pelikanen 1
Pingvinen 1
Puman 1
Påfågeln 1
Rindi 1
Rospiggen 1
Rudan 1
Runan 1
Råbocken 1
Räkan 1
Räven 1
Röllekan 1
S:t Erik 1
S:t Göran 1
S:t Hans 1
S:t Lars (sjukhus) 1
S:ta Ragnhild 1
Sirius 1
Sjöhästen 1
Skytteln 1
Solrosen 1
Solvändan 1
Sparvugglan 1
Stensötan 1
Stjärnan 1
Stora Björn 1
Strutsen 1
Svea 1
Tjuren 1
Tornugglan 1
Tre Ankare 1
Tre Nycklar 1
Tussilagon 1
Törden 1
Ulven 1
Uplands Vapen 1
Vakteln 1
Valen 1
Vallmon 1
Vikingen 1
Wildhussen 1
Vildrosen 1
Violen 1
Visenten 1
Vita Björn 1
Vita Tigern 1
Vråen 1
Väduren 1
Åkermyntan 1
Älvan 1
Ödlan 1
Östgöta Lejon 1

Sveriges äldsta apotek

av leg. apot. Bo Ohlson och leg. apot. Per Boström

Ett av de första apoteken i de kulturkretsar, som spelat en avgörande roll för Sveriges utveckling torde ha varit det som inrättades 760 e.Kr. i Bagdad av kalif Abu Djafar al-Mansur. I Sydeuropa började apotekslika försäljningsställen för läkemedel drivas i slutet av 1100-talet, och 1240 hade utvecklingen gått så långt, att kejsar Fredrik II fann för gott att lagstifta om åtskillnad mellan läkar- och apotekaryrkena. Under senmedeltiden spreds sedan apoteken norrut.

Sverige, då som nu beläget i Europas utkanter, var sent att följa den kontinentala utvecklingen. 1492 fastställer Stockholms råd lönen för en apotekare Berndt (d. 1495) och befriar honom från skatt och andra pålagor, 1496 avlägger ”Riksens apotekare” Cosmas van der (deme) Welle tjänsteed inför rätten i Stockholm, och åren 1516 – 1523 betalar en Povel apotekare skatt till Stockholm.
Det kan möjligen också ha funnits en apoteksliknande inrättning i Västerås omkring 1520, men först från Gustav I Vasas regering, omkring 1552, kan det med dokument bestyrkas att det verkligen inrättades ett apotek, i Stockholms slott under en ”mäster Lucas”. Detta slottsapotek var inte tillgängligt för allmänheten, utan var endast avsett att sörja för hovets behov av läkemedel, konfektyrer o. likn.

”Uppå det att materialia och medicamenta icke måtte derigenom blifva förderfvade, att de länge ligga” – alltså ingalunda av omtanke om en behövande allmänhet! – gav Gustavs son Johan III 1575 sitt samtycke till att den dåvarande hovapotekaren, holländaren Anthonius Busenius, fick flytta ut apoteket från slottet till det närbelägna Stortorget. Detta apotek, Sveriges första i modernare mening, kom omkring 1675 att bli känt efter sin skylt som ”apoteket Lejonet”.

Följande tabell förtecknar ett 30-tal av första apoteken i nuvarande Sverige, av vilka det äldsta grundades i ett Malmö som då ännu var danskt, liksom det 53 år yngre Svanen i Kristianstad och det 56 år yngre Svanen i Lund. Kronan i Kungälv var när det öppnades den 27 april 1657 Norges femte apotek. Här måste också påpekas, att det i områden, som tidvis stått under svensk överhöghet – t.ex. Estland och norra Tyskland – fanns apotek redan omkring 1400 (möjligen 1392). Ett sådant är Raeapteek (Rådhusapoteket) i Tallinn, som enligt bevarade dokument redan hade sin tredje ägare 1422 (f.ö. troligen det apotek i Europa som längst har varit i oavbruten drift).

Inga inredningsdetaljer har sparats från de tidigaste svenska apoteken, däremot ett antal skyltar. Den äldsta bevarade inredningen kan nu beskådas på friluftsmuseet Skansen i Stockholm; den kommer från Drottningholms slottsapotek, som inreddes omkr. 1780.

Grundat år Ort Apotekets nuv. namn
1571 Malmö Lejonet
1575 Stockholm Lejonet
1623 Stockholm Leoparden
1624 Kristianstad Svanen
1627 Lund Svanen
1628 Uppsala Kronan
1630 Norrköping Kronan
1638 Kalmar Lejonet
1642 Göteborg Enhörningen
1643 Falun Vasen
1649 Stockholm Engelen
1650 Stockholm Svanen
1654 Gävle Lejonet
1656 Jönköping Lejonet
1657 Kungälv Kronan
1658 Göteborg Kronan
1658 Marstrand
1661 Västerås Hjorten
1662 Visby Väduren
1670 Stockholm Morianen
1674 Lidköping Lejonet
1674 Halmstad Vakteln
1674 Stockholm Korpen
1676 Helsingborg Kärnan
1681 Nyköping Gripen
1692 Stockholm Hvita Björn
1692 Stockholm Enhörningen
1693 Stockholm Kronan
1699 Ystad Svanen

Litteratur:

  • Ahlberg, K.A.: Den svenska farmaciens historia, Wilhelm Billes Bokförlags Aktiebolag i distr., Stockholm 1908.
  • Levertin, A. et al.: Sveriges Apotekarhistoria, Ernst Westerbergs Boktryckeri-A.-B./Apotekarsocieteten, Stockholm 1910-1918/1971.
  • Nordholm, Uno: Akademiapoteket i Lund. Svensk Farmacevtisk Tidskrift 75:129 – 139 (1971).
  • Åberg, Gunnar: Apoteket Lejonet i Malmö 400 år. Svensk Farmacevtisk Tidskrift 75: 289-292 (1971).
  • Krook, Gunnar: Antonius Busenius och det första apoteksprivilegiebrevet. Svensk Farmaceutisk Tidskrift 80: 500-503 (1976), samt Farmacihistoriska Sällskapets Årsskrift 1976, s. 11.
  • Nordholm, Uno: Sextonhundratalets Stortorgsapotek. Svensk Farmaceutisk Tidskrift 78: 361-368 (1974), samt Farmacihistoriska Sällskapets Årsskrift 1974, s. 21.
  • Göthberg, Gunnar: Glimtar ur de tre äldsta Göteborgsapotekens historia. Svensk Farmaceutisk Tidskrift 76: 890-899 (1972), samt Farmacihistoriska Sällskapets Årsskrift 1973, s. 6.
  • (Lindh, Asbjørn : http://www.uib.no/farmasi/History/history1.html) (sedan 2005 död internet-länk)
  • Sundén, Maud: Svensk Farmacevtisk Matrikel, 103:e uppl., Apotekarsocietetens Förlag, Stockholm 1999.
  • Berg, Christer: ”Estland – En studieresa med farmaceutiska förtecken”, Elixir, sid. 13, nr 2, 2001.

Den historiska medicinalvikten

Översikt över medicinalviktsystemet

Översikt över medicinalviktsystemet, från apoteket Gripen, Stockholm.

Medicinalvikten (som även kallades apoteksvikt) var ett viktsystem för läkemedel, som användes i Sverige åtminstone sedan mitten av 1600-talet tills det genom en förordning av år 1857 (SFS 1857:45) ersattes av den allmänna handelns viktualievikt fr.o.m. ingången av år 1863, och då enligt den reformerade ordning, vars skålpund (425,076 g) indelades efter decimalsystemet i 100 ort = 10.000 korn. Redan 1869 beslöt dock riksdagen (genom SFS 1869:41) att medicinalväsendet fr.o.m. 1870 skulle tillämpa det metriska kilogramsystemet.

Medicinalviktsystemet baserades på det senmedeltida Nürnbergs skålpund (libra, lb) = 356,28 g

1 skålpund (libra) = 12 uns (à 29,69 g)
1 uns = 2 lod (à 14,85 g)
1 lod = 4 drakmer (à 3,71 g)
1 drakma = 3 skrupler (à 1,237 g)
1 skrupel = 20 gran (à 61,85 mg)

Källor: Huvudsakligen Jansson, Sam Owen: ”Måttordboken”, sid. 26, Nordiska museets förlag, Stockholm, 1995.

Senapsdeg

Att olika sorters senap innehåller vävnadsretande ämnen har varit bekant sedan urminnes tider; olika yttringar härav finns beskrivna t.ex. av grek-romaren Pedanius Dioskorides och romaren Aulus Cornelius Celsus (båda första årh. VT). Läkekonstens senapsberedningar har framför allt kommit att appliceras utvärtes (i motsats till kokkonstens) som ”deriverande” medel, d.v.s. medel, som genom sin verkan avleder det onda (eller åtminstone patientens uppmärksamhet) från det sjuka stället.

Carl von Linné (1707 – 1778) ansåg att fröna av svartsenap, Bra´ssica ni´gra (L.) W.D.J. KOCH (= Melanosina´pis commu´nis K.F. SCHIMP. & SPENN. = Sina´pis ni´gra L., fam. Brassica´ceae), hade en stimulerande och urindrivande verkan, samt att de vore ett verksamt afrodisiakum och antiskorbutikum (medel mot skörbjugg). Dessutom rekommenderade han dem utvärtes som hudretande medel. Denna senare användning uppmärksammades allt mer, och i Svenska farmakopéns sjätte upplaga (1845) beskrevs dels Stark senapsdeg, Catapla´sma sinapi´num for´tius, dels Mild senapsdeg, Cataplasma sinapinum mi´tius.

Enligt den finländske provinsialläkaren Johan J:son Haartman (1759) kunde man göra och bruka ”senapsdäg” så här: ”Et skedblad god senap til deg sönderstödt, med värmd ättika, och et halft skedblad surt bröd: och detta eller Sillmjölkar, eller klufna salta strömmingar med köttsidan inåt, bundet under fotbladet, sampt nyt påömsat hwar 4:e time til des fotbladet blifwit wäl rödt, kan ock, under namn af Senapsdegar, i brist af Spanska flugorna brukas”

I farmakopén beskrevs beredningen av den starka degen så:

”Rec. Sina´pis ni´græ se´minum pulveratorum quantum placet,
Aquæ destilla´tæ quantum satis,
ut fiat cataplasma mollioris consistentiæ, quod in vase vitreo, orificio amplo, epistomio vitreo claudendo, servandum est, ut promptum habeatur.”
d.v.s.
”Tag önskvärd mängd pulvriserade svartsenapsfrön,
så mycket destillerat vatten som erfordras
och gör härav ett grötomslag av degaktig konsistens, som genast lämnas ut i ett vidhalsat glaskärl som skall förslutas med en glaspropp.”

Detta grötomslag begagnades enligt BERLIN för att starkt ”irritera huden vid algier, spasmer, konvulsioner, åtskilliga laesioner av viktige organer, särdelses hjernans och bröstkavitetens, asthma, croup o.s.v.”.

Den milda varianten framställdes sålunda:

”Rec. Seca´lis fari´næ unciam unam,
Sinapis nigræ seminum pulveratorum uncias tres,
Aquæ destillatæ quantum satis,
ut fiat cataplasma mollioris consistentiæ.
Paratur ex tempore”,
d.v.s.
”Tag ett uns rågmjöl,
tre uns pulvriserade svartsenapsfrön,
så mycket destillerat vatten som erfordras,
och gör härav ett grötomslag av degaktig konsistens.
Beredes för tillfället”,

och brukades i de fall, då en hastig verkan inte ansågs behövlig.

Senapsdegarna blev inte långlivade i de svenska farmakopéerna – redan i den åttonde upplagan (1901) hade de ersatts av senapspapper.

Referenser:
Lindgren, John; Gentz, Lauritz: Läkemedelsnamn, sid. II:216-217, (faksimilutgåva av original från 1918 – 1927), Svensk Farmaceutisk Tidskrifts Förlags AB/Realtryck, Stockholm, 1986. ISBN 918627418X.
Haartman, Joh. Joh:son:Tydelig Underrättelse, om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande och Motande, genom lätta och enfaldiga Hus-medel, samt et litet Res- och Hus-Apothek; Dem til tjenst, som ej hafwa tilfälle at rådfråga Läkare . Tryckt (m. kungl. privil. 27.6. 1758) i Stockholm och Åbo, 1759.
anon.: Pharmacopoea Svecica (Svenska farmakopén), ed. VI (1845), VII (1869/1888) och VIII (1901), samtliga Stockholm.
Anderberg, Arne (sidansvarig): Den virtuella floran – Svartsenap (extern), ver. 2002-03-11, kl. 15:38.

Om tabletter och tablettillverkning

Tabletter är numera den i särklass vanligaste beredningsformen för läkemedel som intas genom munnen. Historiskt sett är tabletter en relativt ung läkemedelsform.
Enkla tablettmaskiner, handdrivna med en stans, har funnits sedan slutet av 1800-talet (det första patentet togs redan 1843 av William Brockedon).

Läs mer om tabletter och tablettillverkning ->

Om livet i ett apoteks stötbod

Några glimtar av vedermödorna i en stötbod ger följande utdrag ur ”En gammal apotekares minnen” av Axel J. Schillberg, utgivna i Stockholm 1927.

(Schillberg blev sedermera innehavare av apoteket Bävern vid Hornsgatan, vars skylt finns att beskåda i museets skyltrum. Apoteket lades ned 1978).

”Min laboratoriedräng Månsson hade jag icke synnerligen stor hjälp av, då han hade fullt göra i stötboden med pulverisering av Melilothus för att kunna tillfredsställa tobaksfabrikernas behov därav, samt därjämte andra pulveriseringar, inciseringar o. dyl. Visserligen gjorde han eld under ångpannan och städade laboratoriet, men att jag skulle hava någon hjälp vid utrullning av plåster o. dyl., sattes aldrig i fråga. Med denna dräng var det egendomliga förhållandet, att han hade en fullkomlig idiosynkrasi för kardbenedikt; han kunde ej incisera en låda därav utan att få hjärtkramp, så svår, att han blev sängliggande en dag. Detta göra fick jag därför sköta. Sak samma var det, om han skulle stöta kräkrot, varför vid detta arbete en extra karl fick anskaffas. Detta obehag med kräkrot är ganska vanligt, men att kardbenedikt kan hava en sådan verkan, har jag aldrig varken förr eller senare hört.” (Apoteket Gripen, Sthlm, 1860-tal)

”Bland annat fanns där även en tunna, som till nära hälften av sin rymd innehöll prustkåda, Euphorbium. Att få någon användning för denna var svårare, då ingen ville åtaga sig stöta den. Slutligen påträffades en stor, stark järnbärare, som åtog sig försöka utföra detta obehagliga arbete. En gammal kasserad järnmortel renskurades och placerades längst bort på övre gården i ett lider, och arbetet begynte, sedan varan aftonen förut blivit utbredd för att genom köldens inverkan bli spröd. Det var i slutet av februari, och nätterna voro kalla. Över näsa och mun bands på karlen bomull, som fasthölls med en handduk, och ögonen skyddades med lämpliga glasögon. Denne järnbärare hade en underbar förmåga att tåla dammet av denna ohyggliga vara. Han hade även annat arbete, vadan han sysslade endast lördagsaftnar och söndagar med detta, men varje afton, då han slutat sitt dagsverke, kom han in på apoteket sägande: ‘Nu får herra’ ge mig något, för de’ bränner som rackartyg i halsen.’ Han fick då en butelj med altheadekokt, blandad med altheasyrup, att dricka av, och det tyckte han gjorde god nytta. Allt kunde dock ej stötas till pulver, beroende på att det efter upprepade siktningar kvarvarande slutligen klibbade samman. Denna återstod nedlades jämte några stenar i en påse, som sänktes i Saltsjön vid Stadsgården. Samma karl, som utfört denna stötning, anmodades någon tid därefter att pulverisera kräkrot. Han höll ut därmed i en eftermiddag, men följande dag kom han in på apoteket och sade:”Nej, det där rackartyget vill jag inte stöta. Jag har varit så sjuk i natt, så jag trodde jag skulle dö. Men har herra’ mera ‘eferbia’, så ska jag gärna stöta.” Nej, sådant fanns ej mera, men han fick i stället hacka några kilo kardbenedikt, vilket drängen ej tålde göra.”

Om Aescukap-ormen (Wikipedia-text)

Eskulapsnok (Zamenis longissimus eller Elaphe longissima) är en art i familjen snokar som liksom de flesta andra arter i familjen är ogiftig. Med en längd upp till två meter är den en av de längsta ormarna som förekommer i Europa.

Läs mer på Wikipedia ->

Historiskt om "influensapulver"

Pulvis anticephalgicus” (anticephalgicus av lat. anti- = mot + lat. cephalalgi´a = huvudvärk) användes i Apotekens Formelsamling 1942 (”AF42”) som sammanfattande benämning för ”beredningar, vilka i handköp i allmänhet efterfrågas som Huvudvärkspulver eller Influensapulver” (i AF68 benämnda Dosipulvers anticephalgici).    De utgjordes av pulverblandningar, oftast ca 1 g, av smärtstillande och/eller febernedsättande ämnen, uppvägda i en pulverkapsel eller liten påse, och var avsedda att lösas eller slammas upp i vatten före nedsväljandet (inte inhaleras, d.v.s. inandas).
”Influensapulvren” innehöll 2 – 5 av följande komponenter: acetanilid, acetylsalicylsyra, amidopyrin, fenacetin, fenazon, fenylsalicylat, kaliumbromid, kamfer, kininhydroklorid, kininsalicylat, kininsulfat, koffein, tung magnesiumoxid, natriumbromid, salipyrin, socker, och identifierades vid försäljningen antingen genom ett nummer (36 olika enl. AF42!), eller med hänvisning till upphovsmannen, t.ex. ”Nordins pulver” (nr 19) eller ”Nyblins pulver I – III” (nr 20 – 22).
Värkabletterna Magnecyl och Albyl lanserades redan före 1940 och förekom alltså parallellt med influensapulvren i flera decennier. Så småningom konkurrerade dock de behändigare (och billigare!) tabletterna ut pulvren, men pulvren dog ut sent; ännu i 2000 års utgåva av Apoteket AB:s interna handbok Apotekstillverkade Läkemedel – Kompositioner (”ATL-K”) förkom ”Smärtstillande dospulver nr 3” (f.d. Influensapulver nr 3; kamfer, koffein, kininsulfat och acetylsalicylsyra) och ”Smärtstillande dospulver nr 5” (kamfer, koffein och fenazon), vilket tyder på att de då hade förskrivits och tillverkats ganska nyligen. I senare upplagor har de tagits bort. Eftersom det handlar om extemporeberdningar är de också numera med automatik receptbelagda.
Uppfattningen att influensapulvren blev förbjudna (vilket de alltså inte blev) kan möjligen hänga samman med att ämnet fenacetin, som ingick t.ex. i Hedbergs (nr 14) och Hjortons pulver (= Möllers pulver; nr 15), visade sig förorsaka allvarliga njurskador och därför förbjöds i Sverige 1961 – och därmed alla läkemedelsberedningar, där det hade ingått. De två pulver, som kom att överleva längst (nr 3 och nr 5), innehöll också ursprungligen fenacetin, men ändrades genom att ges ny sammansättning 1961. Trots detta fick de behålla sina gamla benämningar (vilket förmodligen inte påverkade deras egenskaper så mycket att användarna märkte någon större skillnad).

(Bo Ohlson)

Historiskt om "injektioner"

Begreppet ”injektion” uppfattades i en vidare betydelse i slutet av 1800-talet än idag. I en tysk ordbok från 1893 definieras det som ”insprutning medelst en spruta i naturliga, utåt öppna slemhinnehåligheter eller -kanaler, i synnerhet i urinröret och blåsan och i slidan. I vidare bemärkelse förstås därmed också insprutningar i serösa hålrum eller cystor, abcesser, svulster, fistlar, i underhudens vävnad, i blodkärlssystemet och i olika organs och sjukliga nybildningars parenkym”.

Det övergripande begreppet delades sedan in i undergrupper, av vilka vi idag känner igen t.ex. subkutana och intravenösa injektioner, men måhända står mer främmande för ”irrigation” (eg. = ”bevattning”, duschning) och ”hypodermoklys” (insprutning av större vätskemängder under huden).

Administreringsformen hade fått ett uppsving genom fransmännen Pravaz´ och Luers konstruktion och vidareutveckling omkr. 1852 av injektionssprutan sådan vi känner den idag.

Vätskorna kunde innehålla aktiva beståndsdelar av högst skiftande karaktär och utgjordes mestadels av vattenlösningar, men även olja, alkohol, glycerol och eter kunde förekomma som lösningsmedel. Till de pikantare inslagen hör notisen, att ”som vehikel [för spolvätskor till urinröret] tjänar vanligen vatten, mer sällan rödvin”.

Referens:
Brestowski, A.: ”Handwörterbuch der Pharmacie”, Wilh. Braunmüller Verl., Wien/Leipzig, 1893.

Historiskt om "nervdroppar"

”Nervdroppar” var ett trivialnamn för Kamferdroppar 1) (Æther spirituosus camphoratus), som hade föjande sammansättning enl. ”AF68” 2):

Kamfer 150 g
Eter 212,5 g
Stark sprit 637,5 g

Blandningen, som gärna intogs droppad på en sockerbit som nervlugnande medel, har emellertid en längre historia:

En föregågare, Solutio camphoræ spirituoso-ætherea (”Liquor nervinus Bangii”), finns beskriven i den femte upplagan av svenska farmakopén 3) (1817/1828). Den består av 4 skrupler renad kamfer löst i 1 uns Æther spirituosus (”Liquor anodynus mineralis”; etersprit), alltså i proportionerna 1 till 6. Eterspriten består i sin tur av 1 del eter och 2 delar stark sprit.

Under samma latinska namn och med undertiteln ”Liquor nervinus” finns den upptagen i ed. VII (1869/1888). Proportionerna kamfer/etersprit är här desamma, men eterspritens (nu med undertiteln ”Hoffmans droppar”) sammansättning har ändrats till 1 del eter + 3 delar stark sprit.
Fr.o.m. ed. VIII (1901) börjar blandningen benämnas Æther spirituosus camphoratus och kompositionen anpassas till det nya, ”franska” viktsystem (metersystemet!) som hade införts 1869; härvid kom kamferhalten att höjas en smula. Denna komposition kodifierades sista gången officiellt i ”AF 68” 2), men lever ännu 2004 vidare med hänvisning till AF 68 i Apoteksbolaget AB:s/Apoteket AB:s interna kompositionssamlingar ”AKS” 4) och ”ATL-K” 5). Den svenska benämningen är numera ”Kamferdroppar, orala droppar” och samansättningen avrundad till

Kamfer 15 g
Eter 21 g
Stark sprit till 100 g

Referenser:
1 Krook, Gunnar: ”Läkemedelsnamn 1968”, utg. av Apotekarsocieten; Apotekens Informationsavdelning, Stockholm, 1968.
2 anon.: ”Apotekens Formelsamling 1968” (AF68), utg. av Apotekarsocieten; Apotekens Informationsavdelning, Stockholm, 1968.
3 div.: ”Pharmacopoea Svecica”, ed. V 1817/1828, samt följande upplagor:
ed. VI, 1845, ed. VII 1869/1888, ed. VIII 1901, ed. IX 1908 och ed. X, 1925.
4 anon.: ”Apotekens kompositionssamling” (AKS), Apoteksbolaget AB, Centrallaboratoriet, Solna, 1979/1983.
5 Luttropp, Inger; Freudenthal, Ditte; Kållberg, Nils; Rydland-Engler, Gunnel: ”Apotekstillverkade läkemedel – Kompositioner” (ATL-K), Apoteksbolaget/Apoteket AB, Stockholm, 1995/2004.

Historiskt om nitroglycerin

Nitroglycerin, eller glyceryltrinitrat, dyker för första gången upp i en svensk farmakopé i form av en 1%-ig spritlösning 1925, men dess användning bl.a. vid angina pectoris omnämns av Lindgren redan 1918.    Redan när han som förste kemist syntetiserade ämnet 1846 konstaterade italienaren Ascanio Sobrero att det hade påtagliga, farmakologiska effekter (huvudvärken vid överdosering) och Constantin Hering undersökte effekterna av nitroglycerin bl.a. på pulsfrekvensen 1853, men det var inte förrän William Murrell vid Westminster Hospital i London avrapporterade ett par års experiment på sig själv och frivilliga i Lancet 1879 som det fick allmän spridning vid behandling av angina.    Det är intressant att notera, att den första svenska rapporten om nitroglycerinförgiftning publicerades av A.W. Bergqvist i läkartidskriften Æsculap redan 1866, bara två år efter grundandet av Alfred Nobels företag Nitroglycerin AB (och samma år som Nobel uppfann gurdynamiten).    Sneader har lämnat en detaljerad och väldokumenterad, Johansson en livfull och mindre dokumenterad redogörelse för skeendena.

Den första observationen av en organisk nitroförenings – amylnitrit – medicinska potential rapporterades annars i Lancet den 27 juli 1867 av T. Lauder Brunton (vilket Murrell kände väl till), men då dess effekt är alltför kortvarig fick den ingen större betydelse för anginabehandling. Efter nitroglycerinets introduktion skulle det sedan dröja till 1960-talet innan ytterligare anginaläkemedel forskades fram: betablockarna, kalciumkanalblockare, ACE-hämmare och – även om det kom att bli uppskattat och marknadsfört för en sin framträdande biverkning – sildenafil, mest känt under Pfizers varumärke Viagra.

Det faktum, att det verkligen handlar om det ryktbara sprängämnet ansågs kunna oroa patienterna, varför diverse alternativa benämningar lanserades, såsom ”glonoin”, ”angioneurosin” och ”trinitrin”.    Som kuriosum kan slutligen nämnas, att såväl de båda upplagor av den Svenska farmakopén som tog upp någon nitroglycerinberedning som den Nordiska farmakopén föreskriver en liten provdetonation som ett moment för att säkerställa medlets identitet.

Förf. (BO) vill framföra sitt tack till kollegan Gunnar Lundberg för hans litteraturtips.

Litteraturreferenser:

anon.: Pharmacopoea Svecica (Svenska farmakopén), Ed.VII (1888), Ed. VIII (1901), Ed. IX (1908), Ed. X (1925), Ed. XI (1946) inkl. supplement.

anon.: Pharmacopoea Nordica (Nordiska farmakopén), 1964.

Johansson, Bengt W.: Hjärtat – Inblickar i svensk cardiologihistoria, sid. 129f. Historiska media, Lund, 1997. ISBN 9188930165.

Lavie, Carl J., Legwold, Gary: ”Coronary heart disease – From early defeats to current victories, the battle continues”, Postgraduate Medicine, vol. 102, No. 2 (Aug 1997).

Lindgren, John: Läkemedelsnamn. Ordförklaring och historik, del I, sid. 97, Gleerups, Lund, 1918.

Nuhn, Peter (Inst. f. Pharmazeutische Chemie, Martin-Luther-Universität, Halle/Saale): ”Von der Volksmedizin zum Drug Design”, Pharmazeutische Zeitung, vol. 147, nr 1/2, sid. 10 – 15 (10 januari 2002).

Sneader, Walter (Dept. of Pharmaceutical Sciences, University of Strathclyde, Glasgow, UK): Drug prototypes and their exploitation, p. 717f, John Wiley & Sons, Chichester/New York/Brisbane/Toronto/Singapore, 1996. ISBN 0471948470.

Historiskt om "Slagvatten"

Innan jag (B.O.) går närmare in på detaljer vill jag hänvisa dels till Lindgren – Gentz, artikeln ”Rosmarinblad” (sid. II:184), dels till webbplatsen Shenet, artikeln ”Ungerskt vatten” (se referenslistan nedan).

Slagvattnens historia uppges av Lindgren – Gentz gå tillbaka till ett spritdestillat av rosmarin (Rosmarinus officinalis L. (Lamiaceae)) som blev berömt för att ha använts vid den ungerska drottningen Elisabets (d. 1380) toalettbestyr. Det skulle i därmed vara den första parfymen i modern mening, och författarna ger bakgrunden till benämningar som ”Ungerska drottningens vatten”.

I 1686 års Stockholms-farmakopé finns i den tredje klassen av läkemedel, ”Spiriti destillatae simpliciae”, upptagen en Spiritus Reginæ Hungariæ, bestående av ett destillat av rosmarinblommor i konjak. Dessutom förekommer under samma rubrik vida mer komplicerade destillat, såsom Spiritus Cephalicus (”hjärnsprit”), beredd med 24 olika växtdroger, och Spiritus Apoplecticus (”slagsprit”) med 39. I den första rikssvenska farmakopén 1775 förekommer en Spiritus rosmarini med undertiteln ”Den ungerska drottningens vatten”; här används såväl blommor som blad till destilleringen. Här beskrivs också en ”aromatisk sprit”, Spritus aromaticus, som i den två år senare utgivna medicinaltaxan bl.a. kallas ”slagvatten”, samt en Spirtus vulnerarius (eg. ”sårsprit”, även ”arkebusadvatten”), destillerad av rölleka, rosmarin och timjan. Liknande beredningar förekommer sedan i samtliga svenska farmakopéutgåvor t.o.m. Ed. VII (omtryckt sista gången 1888). Att beredningen försvinner ur farmakopén innebär ingalunda att den slutar användas. I receptsamlingen Pharmaca Composita, ed. II (1896), beskrivs (med en ingående, historisk kommentar) en Spiritus apoplecticus (jfr Stockholms-farmakopén!), ”Slagvatten”, beredd av timjanolja och rosmarinolja lösta i utspädd sprit. En tysk variant av ”Schlagwasser”, Aqua Anhaltina, innehållande eugenol (huvudkomponenten i eukalyptusolja), kanelolja, fänkålsolja, flyktig muskotnötolja, rosmarinolja och terpentin i sprit beskrivs ännu 1925 (Hager I:862).

Förutom de rosmarinbaserade ”slagvattnen” har även extrakt av liljekonvaljeblad använts vid apoplektiska anfall, d.v.s. som ”slagvatten”. En i sammanhanget lustig bibetydelse framgår av artikeln om kolsyra i Nordisk Familjeboks Uggleupplaga: ”…man ofta hör att [kolsyran i vattnet] skulle kunna vara orsak till fall av hjärtslag… Det var ej så längesedan, som dessa läskedrycker kallades ”slagvatten”, och man fruktade deras skadliga inverkan på hjärtat”.

Referenser:

Shenet: www.shenet.se/recept/ungersktvatten.html (extern länk; kontrollerad 2007-09-06)

Lindgren, John; Gentz, Lauritz: Läkemedelsnamn – Ordförklaring och historik, Gleerups, Lund 1918/1927.

Ziervogel, Johann Martin & al.: Pharmacopoeja Holmiensis Galeno-Chymica complectens Compositiones apprimè necessarias…, Joh. G. Ebert, Holmiæ (Stockholm), 1686.

Pharmacopoea Suecica 1775 (Ed. I), översatt av Gunnar Göthberg. Apotekarsocieteten, Stockholm, 1997. ISBN 9186274708.

Pharmacopoea Suecica, eds. II – VII (1779 – 1888).

Enell, Henrik; Thedenius, Hugo; Luhr, Robert: Pharmaca composita, 2:a upplagan, innehållande 1) Kompositioner å sammansatta, icke officinella läkemedel…, på uppdrag af Apotekaresocieteten utarbetad. C. & E. Gernanadts Förlags Akteiebolag, Stockholm, 1896.

Frerichs, G.; Arends, G. & al.: Hagers Handbuch der pharmazeutischen Praxis… , 3. Aufl., Verlag (Julius) Springer, Berlin/Göttingen/Heidelberg, 1925.

Nordisk Familjebok, 2:a uppl., XIV:609, Stockholm, 1911.

Om engelska farmakopén

Enligt Kremens-Urdang-Sonnedecker: ”History of Pharmacy” hade Pharmacopoea londinens en litet speciell historia: den utkom först daterad 7 maj 1618 och därefter 7 december 1618. Bakgrunden lär ha varit oenighet mellan författarna. England hade sedan tre farmakopéer fram till 1864: förutom London-farmakopén en i Edinburgh, först tryckt 1699 och en i Dublin, först tryckt 1807.

1864 kom så den första British Pharmacopoeia.

Enligt samma källa  användes begreppet första gången 1548 i Lyon: Pharmacopoeae libri tres.

(IA)

Innehåll i Sektionen för farmacihistorias årsskrifter 1973 - 1983

Författare Rubrik År, sida
Ekström, Stig Vad gör ormen i skålen 1973, 2
Göthberg, Gunnar Glimtar ur de tre äldsta Göteborgsapotekens historia 6
Gunnar Lundberg Räddat undan grävskopan (Wasen i Linköping) 16
Margareta Modig Kungl. Amiralitetsapotekaren Johan Julius Salberg 21
Uno Nordholm Misteln – en magisk växt 28
Uno Nordholm Några data om Morianens apotekare under de första hundra åren 35
Gunnar Göthberg Peter Hernqvist och boskapsapoteket vid veterinärinrättningen i Skara 1974, 2
Stig Ekström Tillkomsten av apoteksmuseet i Mönsterås 8
Stig Ekström Lyxinredning eller klenod (om apoteksinredningar) 12
Stig Ekström Helsingborgs apoteksmuseum 14
Stig Ekström Landskrona apoteksmuseum 16
Stig Ekström Apoteksofficinen på Malmö museum 17
Carsten Hopstock Norsk Farmasihistorisk Museum 18
Uno Nordholm Sextonhundratalets Stortorgsapotek 21
Uno Nordholm Drottningholms slottsapotek 29
Tord Björnwall Albert Engströms intresse för apotekaren och hans medikamenter 41
Tord Björnwall Farmacihistorisk utställning i Göteborg 51
Tord Björnwall Insamling av receptkuvert 53
Margareta Modig Receptkuvert 54
Redaktionellt Årsberättelse 58
Stadgar 60
Uno Nordholm Om pestfarsoter i Stockholm 1570 – 1660 1975, 2
Uno Nordholm Om pestföreskrifter och pestläkemedel 10
Birger Strandell Linné – läkare, naturvetare, apotekarvän, författare 21
Gunnar Göthberg Om sockenapotek 38
Gunnar Krook Heroin – 100 år 44
Uno Nordholm Bland apotekare och barberare vid det svenska hovet under 1600-talet 50
Redaktionellt Årsberättelse 59
Stig Ekström Apotekarsocieteten 300 år 1976, 2
Gunnar Krook Antonius Busenius och det första apoteksprivilegiebrevet 11
Gunnar Göthberg Pharmacopoea Holmiensis 1686 15
Roland Ericsson Pharmacopoea svecica Ed. I 22
Hans Gösta Skoglund Amiralitetsapoteket Göta Lejon i Karlskrona – en återblick 27
Moses Söderström Minneshjelp för mine medarbetare (vid Göta Lejon) 33
Per-Ola Räf En uppländsk torpares dekokt mot boskapssjuka 38
Uno Nordholm Berzelius och kinabarken 43
Margareta Modig Visitationer, visitationsmiddagar och squalbänkar i 1800-talets Stockholm 51
Margareta Modig Några minnen från Harald Ringbergs elevtid och första tjänstgöring på apotek 58
Birger Strandell En provinsialläkare under förra århundradet – hans miljö och arbetsförhållanden 61
Gunnar Åberg Kristus i apoteket 69
Redaktionellt Årsberättelse 74
Stig Ekström Carl Wilhelm Scheele – apotekare och kemist 1977, 3
Roland Ericsson Rådhusapoteket i Tallin 11
Birger Strandell Professor Linnaei Hus-Curer 14
Margareta Modig Carl Peter Thunberg 25
Uno Nordholm Apoteksvisitationerna i Sverige 1635 – 1900 (I) 32
Uno Nordholm Farmacihistorisk utställning i Karlstad 38
Redaktionellt Årsberättelse
Stig Ekström Varför har så många apotek djurnamn? 1978, 3
Gunnar Göthberg De gamla medicinalvikterna 12
Birger Strandell Ett värdefullt Linné-fynd 17
Uno Nordholm Apoteksvisitationer i Sverige 1635 – 1900 (II) 24
Uno Nordholm Apoteket Lejonet i Skövde 200 år 59
Uno Nordholm ”Det gamla apoteket” – utställning i Gamla Linköping 60
Margareta Modig Internationell farmacihistorisk kongress i Innsbruck 61
Redaktionellt Årsberättelse 66
Uno Nordholm Planlösningar på några svenska apotek 1979, 2
Uno Nordholm Om officininredningars utveckling 11
Uno Nordholm Officininredningars klockpartier 31
Uno Nordholm Om recepturernas och annan utsmyckning 37
Uno Nordholm Om övriga apotekslokaler 45
Uno Nordholm Arkitekturtermer 51
Redaktionellt Verksamhetsberättelse 1979 – 1982 1983, 1
Birger Strandell Linnélärjungar – apotekare 4
Erik Flodmark Några glimtar ur apoteket Örnens i Karlstads historia 18
Margareta Härdelius Sjömans liv och död på de sju haven 28
Gunnar Lundberg En sjuk orgelbyggare – funderingar kring några 1700-talsrecept 32
Roland Ericsson Skansenapoteket i Stockholm 36
Gunnar Göthberg Medicinhistorisk kongress i Odense 39
Stig Ekström Postkort 1983 44

Kontakt

Anders Cronlund, Ordförande
historiker@apotekarsocieteten.se

Aktuella aktiviteter

Kalendarium

Datum Datum Aktivitet Dagar Plats / Ort Sektion / Krets
29 aug
2019
aug
29
Mellan Skylla och Karybdis – om råttgift, oxdödare och hjärtmedicin
Farmakognosi
1UppsalaFarmakognosi
3 sep
2019
sep
03
Könsaspekter på stress och psykisk ohälsa
Norra Mälarkretsen
UppsalaNorra Mälarkretsen
10 sep
2019
sep
10
Svenska giftiga svampar och svampförgiftningar
Farmakognosi
1StockholmFarmakognosi