Farmacihistoriska museet – Analyslaboratoriet

Samhällets engagemang i läkemedlens kvalitet är inget modernt påfund. Redan i den 21 paragrafen av de ”Medicinalordningar, eller privilegier som Kungl. Maj:t förunnat collegium medicum” den 30 oktober 1688 (om än satta i kraft först den 1 augusti 1698) heter det sålunda, modernt stavat,: ”… För vilken orsak apotekarna själva, så ofta främmande varor ankomma, dem noga examinera skola, om de uppriktiga äro eller ej, på det således med deras vett och vilja intet något förfalskat må med underlöpa, som eljest av oaktsamhet lätteligen hända kan…”

Till en början förlitade man sig helt på apotekarnas kännedom om varornas utseende, lukt och smak, varför laboratorieutrustning var onödig.
Under 1800-talet utvecklades emellertid den analytiska kemin, och i den 8:e upplagan av Svenska farmakopén 1901 föreskrevs för första gången officiellt att en kvantitativ haltbestämning av läkemedel – då ännu nästan uteslutande apotekstillverkade – skulle utföras på apoteken. (Farmakopémetoden avsåg opium. Flera metoder för opiumkvantifiering hade dock publicerats på svenska redan 1887 av apotekaren Julius W. Bergman).
Varje apotek blev därmed skyldigt att utrusta och underhålla ett anayslaboratorium.

I mitten av 1900-talet hade analyskraven stegrats så mycket, att enskilda apotek inte längre förmådde anskaffa den allt dyrare utrustningen och vidmakthålla personalens analytiska kompetens. 1948 centraliserades därför de mest krävande analysmomenten till Apotekens Kontrollaboratorium, men varje enskilt apotek förblev ålagt att identifiera innehållet i varje hemkommen råvaruförpackning.
För detta ändamål utvecklades ett system av snabbtester, med vilka man kunde identifiera alla aktuella läkemedelsämnen genom några få enkla färg- och fällningsreaktioner samt ämnenas smältpunkter och smältpunktsförändringar vid blandning med noga definierade reagenssubstanser (för droger, d.v.s. torkade medicinalväxter, krävdes dessutom granskning med lupp och mikroskop).

Denna analysverksamhet upphörde inte förrän 1972, när identitetsgaranterade råvaror hade börjat levereras.

Museet visar hur laboratoriehörnan på ett litet landsortsapotek kunde vara inrättad på 1960-talet. Förutom laboratorieglas och stället med den standardiserade reagensuppsättningen ser vi metodkartoteket och en rektangulär värmeplatta, ”Kofler-bänken”, vars temperatur hålls kontinuerligt stigande från vänster till höger, avsedd för de smältpunktsbestämningar, som nämns ovan.

Analyslaboratoriet


Rummets läge i museet
Nästa rum
Tillbaka